kristinmandarin

Och allt som kommer med den. Idag gör det ont,inte bara fysiskt i min knakiga kropp med höfter som på en 90-åring,utan lixom inuti. Har läkartid idag kl 13 hos min nya läkare på öppenpsykiatrin jag bara träffat en gång tidigare. Tyckte jättemycket om henne då,hon var trevlig,lugn och snäll,fick mig att slappna av och hon lyssnade. Bokade dessutom in mig hos en samtalskontakt direkt. Men det är där problemen kommer in...jag har inte varit till min samtalskontakt,hon var sjuk den dagen jag hade min första tid där,och jag bokade aldrig in ngn ny tid. Trots att jag ville, trots att jag behöver. Detsamma gäller min tid hos kvinnan jag skulle ha bla rådgivning hos samt nån slags utvärdering. Jag bokade av den tiden och har inte bokat nån ny. För det är så jag funkar, när nåt känns kravfyllt och jobbigt backar jag hellre,och när jag väl tar tag i nåt och lägger massa energi på det så måste det liksom funka direkt, på en gång, för sen har jag inte mer energi att försöka på nytt.
   Och nu bävar jag inför att träffa läkaren idag. För vad ska hon säga?Det verkar ju som jag inte alls vill ha hennes hjälp,som att jag inte bryr mig ett skit om hennes omtanke. Men det VILL jag,och det GÖR jag. Jag är bara väldigt bra på att lägga benen på ryggen,väldigt bra att hitta på ursäkter,göra nåt annat. "Nej,jag måste nog boka av tiden idag,för vi måste ju tvätta!Lr handla...lr dammsuga....
   Och jag vill inte vara sån. Jag vill ju ha den hjälp som kan erbjuda mig. För jag behöver den. Jag är en typisk borderline-personlighet och jag vägrar se mig som sjuk,som störd,som fel. Jag kämpar för att fungera "normalt",och tycker jag lyckas bra. Men det är framförallt en person som drabbas, och det är min Johan. Min fina kille som jag älskar över allt annat(utom barnen förstås!kärleken till dom är gränslös). För jag är misstänksam,ilsken,svartsjuk,rentav helknäpp ibland,och han får ta smällarna,bada i skiten rentav. Och så vill jag inte ha det,en sån flickvän vill jag inte vara. Alltså behöver jag hjälp,få prata med nån som är bra på att just lyssna,och fånga upp de små deltaljerna i det jag säger,sånt jag inte kanske ser själv. Jag måste bearbeta saker från min uppväxt,särskilt min pappa och min relation till honom och den dåvarande relationen till hans "nya" familj då har påverkat mig starkt,och ibland är jag nog fortfarande ett barn på sex,sju,åtta,nio osv år. Och det är en ganska konstig kombination tillsammans med en 28 årig kvinna...:P

Och jag vill ha vår,jag vill ha ljuset som våren kommer med,luften,blommorna...jag är helt besatt av tulpaner och vill fylla hela lägenheten,hela världen. Jag vill öppna alla fönster och hänga upp vita gardiner som lixom låter sig svepas ut genom fönstren och vinka lite blygt till alla som passerar förbi. Jag vill ha små späda grässtrån,fågelungar och ja....vår. Och bebisen. för det kommer bli underbart att möta våren med en nykläckt liten bebis. Och förstås en fin åttaåring. Jag är så tacksam för min fina familj. Nu ska jag försöka rycka upp mig och ta en kopp té,har fortfarande inte ätit frukost....