kristinmandarin

Nyår är märkligt, vemodigt och en lite smått desperat känsla sprider sig alltid i min kropp. Alla förväntningar. Förväntningar på året som komma skall, förväntningar och förhoppningar om NYÅRSFESTEN, den som MÅSTE bli så jävla lyckad. Nyårsafton är att suga musten ur året som varit, och att fira in det nya. Mäktigt, javisst, men även fullt av alla de grusade förhoppningarna under de gångna året, av alla de kaotiska nyårsaftnarna man upplvet tidigare. Allt som gått fel.

Alla kvällar som börjat med den där tjusiga klänningen man väntat så på att äntligen få använda, sminket man lagt ner massa tid på, champagne och pirrande förväntningar, och som sedan slutat med huvudet ner i en toalettstol, med håret nerspytt och en full kille som tafsar på en samtidigt som man spyr ur sig inälvorna. Ja, det har hänt mig -mer än en gång.

Bråk och snefyllor, revor i den nya klänningen och mascara som svärtar ner de tidigare så rosiga kinderna.

Ja, nyår är i sanning kravfyllt, ångstfyllt, fyllt av minnen -onda som goda.

Jag hade bra nyårsaftnar som liten, god mat och goda vänner. Inga fulla vuxna som bråkade, bara glädje. Som tonåring och även som vuxe n har det mestadels varit åt helvete.

I år firar vi ihop med våra grannar. Lättsamt,kravlöst. God mat och nära hem. Men ändå finns förväntningarna där, -tänk om det inte blir roligt?

För alla andra har ju sådär jättelyckade fester. Silverballonger, fördrinkar, paljetter och glittrande paraplydrinkar. Glammiga festblåsor och nyårssminkning från senaste numret av Cosmopolitan.

Jag vill helst av kvällen bara ska vara över, samtidigt som jag,trots allt, är fförrväntansfull. Och JA, jag ska ha en snygg klänning. Den ska inte gå sönder. Inte bli nerspydd. Jag ska fira lugnt nyår med mina barn,sådetså.

Jag bjuder er på en Nyårslåt, håll till godo.

Gott nytt år!