Asså....det här med bebisar...
...och graviditet. Är det ett så jäkla besvärligt ämne egentligen? Eller nä,nu blev det lite fel....men jag känner att det är ett känsligt ämne. Tex så är min bebis typ det enda jag tänker på numera. Av olika anledningar,först och främst för att det är så påtagligt,hon ligger ju i magen på mig,sparkar,flyttar rumpan hit och dit,mosar mina revben,får mig att få upp halva middan om jag råkar rapa. Men också för att jag längtar...och väntar. Vill att förlossningen ska dra igång snart,vill träffa mitt barn,se henne,hålla henne,lukta på henne,smeka henne och amma henne. Lära känna henne. Hon är ruskigt anonym just nu.
Men samtidigt blir jag extremt obekväm om andra pratar bebis med mig,och jag vet inte varför. Det är lite som med min mage,jag vill inte att nån ska kommentera,kasta menande spjuver-blickar lr,-gud förbjude,röra. Och jag vill ha bebisen i magen för mig själv,vill inte prata massa,orkar inte höra andras åsikter,det rör mig lixom inte ryggen ändå. Känns för nära,för personligt,för ömtåligt.
Kan erkänna att jag hatar när mina svärföräldrar kommenterar magen lr ska prata bebis. Extra tröttsamt är det att dom varje gång vi ses har en standardkommentar,nämligen "näääämen, *korkat överraskat tonfall* vad har duuu gjort? Nu börjar du bli riktigt rund". No shit?? Och vafan ska man svara? "Jo asså jag har typ knullat skiten ur er son,vi knullade typ hundra gånger om dagen och sen blev jag gravid".Eller?
Sen har jag stunder då jag känner att det är JAG som bara pratar bebis (fast mestadels gravidkrämpor). Om jag pratar med kompisar,så kan jag känna att jag bara babblar om mig själv. Pratar mage,bebis,kläder,vagn,foglossning och gudvetvad. Och egentligen är det kanske inte så konstigt,är ju dessutom sjukskriven så det enda jag typ gör är ju att gå hemma och vara gravid. Typ.
Men jag kan lixom känna ointresset genom telefonluren. För dom har ju inte barn själva,har inte varit gravida heller. Dom går på spelningar och dricker öl. Går ut och shoppar och har jobb lr plugg som tar deras tid.
Och jag förstår dom. Jag skulle inte heller orka lyssna på mig. Det är ju bara det att jag inte har så mycket annat att säga. Och den där skillnaden mellan oss,den blir så markant. Bebisen i min mage blir som en skyhög mur mellan mig och mina vänner. Fast vi låtsas att den inte finns där kan vi känna den. För jag är för upptagen med mig själv,med att vara gravid,med att vara mamma och blivande tvåbarnsmamma,med att tänka på förlossning och bebisen för att orka riktigt sätta mig in i deras liv. i deras vardag. jag bryr mig,sjölvklart,massor. Men jag orkar lixom inte riktigt. Inte just nu. Inte när det är en bebis som nästan sparkar av mig revbenen,lr jag måste försöka bajsa för hundraförtielfte gången den dagen... och dom förstår ju inte. Kan inte förstå och orkar kanske inte riktigt heller. För dom har nog med sitt. Med sina liv,jobb,plugg och vardag. Vi är i ofas.
Jag är säker på att vi kommer hamna i fas med varandra igen,och just nu är det kanske bara att acceptera att våra liv lixom går paralella vägar,inte tillsammans utan lite sådär vid sidan om varann...
Men samtidigt blir jag extremt obekväm om andra pratar bebis med mig,och jag vet inte varför. Det är lite som med min mage,jag vill inte att nån ska kommentera,kasta menande spjuver-blickar lr,-gud förbjude,röra. Och jag vill ha bebisen i magen för mig själv,vill inte prata massa,orkar inte höra andras åsikter,det rör mig lixom inte ryggen ändå. Känns för nära,för personligt,för ömtåligt.
Kan erkänna att jag hatar när mina svärföräldrar kommenterar magen lr ska prata bebis. Extra tröttsamt är det att dom varje gång vi ses har en standardkommentar,nämligen "näääämen, *korkat överraskat tonfall* vad har duuu gjort? Nu börjar du bli riktigt rund". No shit?? Och vafan ska man svara? "Jo asså jag har typ knullat skiten ur er son,vi knullade typ hundra gånger om dagen och sen blev jag gravid".Eller?
Sen har jag stunder då jag känner att det är JAG som bara pratar bebis (fast mestadels gravidkrämpor). Om jag pratar med kompisar,så kan jag känna att jag bara babblar om mig själv. Pratar mage,bebis,kläder,vagn,foglossning och gudvetvad. Och egentligen är det kanske inte så konstigt,är ju dessutom sjukskriven så det enda jag typ gör är ju att gå hemma och vara gravid. Typ.
Men jag kan lixom känna ointresset genom telefonluren. För dom har ju inte barn själva,har inte varit gravida heller. Dom går på spelningar och dricker öl. Går ut och shoppar och har jobb lr plugg som tar deras tid.
Och jag förstår dom. Jag skulle inte heller orka lyssna på mig. Det är ju bara det att jag inte har så mycket annat att säga. Och den där skillnaden mellan oss,den blir så markant. Bebisen i min mage blir som en skyhög mur mellan mig och mina vänner. Fast vi låtsas att den inte finns där kan vi känna den. För jag är för upptagen med mig själv,med att vara gravid,med att vara mamma och blivande tvåbarnsmamma,med att tänka på förlossning och bebisen för att orka riktigt sätta mig in i deras liv. i deras vardag. jag bryr mig,sjölvklart,massor. Men jag orkar lixom inte riktigt. Inte just nu. Inte när det är en bebis som nästan sparkar av mig revbenen,lr jag måste försöka bajsa för hundraförtielfte gången den dagen... och dom förstår ju inte. Kan inte förstå och orkar kanske inte riktigt heller. För dom har nog med sitt. Med sina liv,jobb,plugg och vardag. Vi är i ofas.
Jag är säker på att vi kommer hamna i fas med varandra igen,och just nu är det kanske bara att acceptera att våra liv lixom går paralella vägar,inte tillsammans utan lite sådär vid sidan om varann...
Kommentarer
Trackback
