För åtta år sedan...
Ons. 15/1 -03
Nu är Hon här,våran efterlängtade bebis,vårt barn -Tuva.Hon föddes den 10/1 kl.15.30.
Jag fick värkar vid tiotiden på kvällen den 9/1,och på morgonen vid sextiden åkte vi in till Huddinge förlossning med taxi. Värkarna var ganska regelbundna,ca 5min mellanrum,och vi fick komma in i ett undersökningsrum. Efter ett tag blev jag undersökt och var då öppen 4cm.Fick även göra CTG och det blev konstaterat att det var bebis på gång. Jag fick duscha och vi blev visade till ett förlossningsrum.
Värkarna blev allt mer intensiva och jag bad att få prova TENS mot smärtan. Till en början hjälpte det ganska bra,jag fick åtminstone något annat att tänka på.
Efter fem timmar blev jag undersökt igen och hade då bara öppnat mig 1cm till. Då försökte barnmorskorna fästa en elektrod på bebisens huvud men det misslyckades. Dom funderade på att ta hål på fosterhinnorna eftersom vattnet ännu inte gått,men det hade blivit ett litet hål när dom försökt fästa elektroden,så när värkarna fortsatte började det sippra ut vatten.
Jag fick lustgas,som jag sög i mig ordentligt av,men tyckte inte att det hjälpte.Jag hade ordentligt ont,och det kändes som jag inte skulle stå ut en sekund till,och dessutom var jag helt borta pga lustgasen. Jag sluddrade fram att jag ville ha epiduralbedövning,och en BM gick iväg för att förbereda. Samtidigt som dom satte värkstimulerande dropp kände jag att jag måste krysta,och sluddrade fram något om det med.
Jag blev då undersökt och genom töcknet av lustgasen hörde jag BM säga "Kristin,du ska ha barn".
Barnets huvud var framme vid bäckenbotten,och vid nästa värk skulle jag krysta. Jag gjorde så,och Tuvas pappa fick hålla lustgasmasken mot mitt ansikte för jag klarade inte hålla den själv.Sen gick tiden,och nån epidural hann jag ju aldrig få,men det gick bra ändå,och lilla Tuva kom ut och lades upp på min mage.
Hon var varm och hal,och jag var världens lyckligaste! Hon vägde 4030gram och var 53cm lång<3
Och nu åtta år senare sitter hon här med mig,ritar sjöjungfrur och planerar sitt kalas! Jag kan inte fatta att dom här åren gått så fort,och vad mycket som hänt,både i mitt och i hennes liv. Hon är ju fortfarande min "bebis",samtidigt som hon blivit en så stor tjej. Underbart och konstigt. Men ändå helt naturligt såklart. Och snart blir hon storasyster!En ny fas,både i mitt och hennes liv...
Grattis min älskade unge!Min prinsessa,min gudinna,min lilla skitunge<3
Grattis Tuva! :)
(Ang. kommentarsfunktionen på min blogg så är det många som haft problem med den som inte har G-mail konto. Förstår inte varför, men det brukar funka om man försöker flera gånger...
Håller även med dig om klänningen och flikarna, blir lite mycket Halloween-klänning annars. Men men, det är ju Maria som ska ha den så hennes vilja är ju min lag.)
Vore kul att ses snart! Ja, i alla fall när klänningen är kirrad... :)
Pöss!
Tuva tackar och bockar:)
Okej,jag får väl vara lite mer envis nästa gång helt enkelt;P
Ja,så klart,är ju ändå hennes klänning:)
Ja,absolut! Tid är allt jag har ju hihi:) än så länge iaf....shit va tiden går fort.fast långamt. fast fort...ja,du fattar:P kan du inte hålla tummarna för att bebben vill titta ut typ två veckor tidigare än beräknat?:P
pöss
