Om att lova och svika.

Idag va det meningen att jag skulle varit med min lilla skrutt i skolan,se hur hon har det och sådär...ätit lunch med hennes klass. Hon såg fram emot det supermycke,och det känns viktigt att jag hinner göra det innan bebisen anländer. Och så är jag sååå sjuk! Hade hoppats må lite bättre idag,men efter en natt i princip utan sömn med hostattacker varannan minut och ett satans kill i halsen mellan attackerna va det bara att inse att nej,det går inte imorse... Och hon blev så besviken:( Jag känner mig som världens sämsta jävla morsa! Jag har en regel jag försöker följa,och de är att inte ge mitt(mina) barn löften jag inte håller. Jag brukar försöka tänka igenom noga innan jag lovar nåt,så jag lixom vet att det är möjligt att hålla löftet. Ibland blir det att dom bryts,och varje gång känner jag mig som en lika stor svikare.
   För jag minns precis hur det där kändes,när jag själv va liten och hade blivit lovad något,typ ett biobesök på en söndag,och det blev inställt. Hur sårad och sviken jag faktiskt kände mig.

Mycket av min uppfostran av mitt(mina snart) barn går ut på att ge henne det jag själv inte altid fick,och att inte göra de misstag (medvetna lr omedvetna) mina föräldrar gjorde med mig.
   Jag har haft en bra uppväxt,på det stora hela,det har jag. Växte upp med mamma och "låtsaspappa",en fri uppväxt med mycket lek och äventyr,sagoberättande och semestrar i Danmark. Vi var en teaterfamilj med annorlunda bekantskapskrets än mina klasspolare och politiskt röda och engagerade. Men hos min pappa var det annorlunda,och där va jag varannan helg fram tills jag va ca 16 år och bröt med min biologiske far,eftersom han inte kunde acceptera mig,inte kände mig.
   Min pappa är en märklig person, å ena sidan ömsint och kärleksfull,å andra sidan dominant och iskall. Rå. När han var på dåligt humör va det bäst att hålla sig ur vägen. Det kunde räcka med att han var hungrig för att helvetet skulle bryta lös. Så minns jag det. Och vi VAR rädda,mina syskon på pappas sida,säkert hans fru(numera exfru) och jag.
    När jag blev äldre upptäckte jag att den nära relation jag trott mig haft till min pappa var en lögn. Han kände mig inte. Ville inte lära känna mig. Ville inte ha far-och-dotter-snack i framsätet på bilen. Kanske skrämde jag honom,för att han visste så lite om mig, jag vet inte.
    Men jag fick veta att jaginte hörde till hans familj,och senare även att han faktiskt skämdes för mig,för mitt svartfärgade hår,mina svartmålade ögon... Det gick så långt att han gjorde mig fysiskt illa. Det hade säkert hänt redan i tidigare år,hårda nävar om en smala arm och sådär,men den där gången,den där SISTA gången, var jag 16 år. Och jag blev enormt kränkt. Och så bröt jag med honom.

Och min mamma ställde aldrig riktigt upp för mig när de gällde min pappas alla valda misstag. Det viktigaste för henne,i all välmening,var att jag skulle få ha en relation med min pappa. Och då valde hon att se mellan fingrarna i mångt och mycket. I all välmening alltså.

Och sådär vill jag aldrig behandla mina barn. Dom ska känna sig värdefulla,älskade,vad som än händer i deras lr min värld. Dom ska veta sitt eget värde och dom ska tamejfan veta att JAG FINNS DÄR om dom behöver mig. Vad det än gäller. Jag vill inte svika dom. Jag vill finnas där. I alla lägen.

Det är mitt löfte till dig(er)älskade barn.

Jag har gjort många misstag,alltför många,som förälder. Och jag blir alltid lika orolig. Har jag förstört mitt barn nu? Kommer hon bli sjuk,må dåligt som vuxen? Har jag kränkt henne på något sätt nu, rubbat hennes självkänsla? och jag vet inte. Jag vet inte hur jag påverkat henne,allt jag vet är att jag varje minut,varje sekund,som hennes mamma formar henne till den hon hela tiden är och den hon kommer bli. Ansvaret är enormt.
   Och allt jag kan göra är ju mitt bästa. och försöka att inte upprepa mina föräldrars misstag (viket jag redan gjort flertalet gånger)
 Att inte lova och svika utan finnas där. Hålla mina löften. Och jag hoppas jag är frisk snart så jag kan följa med henne till plugget. En liten sak kanske,men stor för henne. Viktig för henne.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0