Häftigt med kändisar?

Ang ett inlägg som Lady Dahmer skrev  började jag fundera lite...
Här i Sverige är det stort ståhej och fniss och viska och kanske kika bakom gardinen när det kommer till kändisar. Wow,såg du Anna Book inne på Ica? Bert Karlsson på Åhléns?(as if)

Min uppväxt är i mina ögon helt normal (i stort sett). Förutom att jag haft diverse mer lr mindre kända människor runt mig på ett lr annat sätt. Såna där som dom flesta nog vet vilka dom är. mer lr mindre folkkära.
   Min första pojkvän och tillika första stora kärlek är brorsa till en av tidernas mest omskrivna,omtalade,omspekulerade metalsångare. Men min pojkvän bodde ändå i ett radhus i en vanlig förort,mamma o pappa va lärare i skolan där jag gick. Inget konstigt med det. Och nej,jag kände mig inte ett dugg speciell,unik lr häftig. Ville helst inte prata om det och accepterade inte alls om folk ville fråga saker om brorsan.
   De flesta av killarna jag varit ihop med är musiker (gitarrister) och jag har hängt med backstage lite överallt,festivaler,turnéer. Det livet sög mestadels. Kändisar till trots. Blir man häftig för att man träffat en sk kändis? Är det meningen att man ska känna sig asball typ? För isf har jag verkligen missat nåt. Jag har aldrig brytt mig öht. Inte för att jag är SÅ JÄVLA BALL ATT JAG INTE BRYYYR MIG utan för att jag helt enkelt inte fungerar så. Jag har tex aldrig idoliserat NÅGON under hela mitt liv,utom möjligen mig pappa när jag va liten och inte fattat ännu att han inte va någon gud. Har aldrig haft musik-idoler,filmstjärnor etc jag sett upp till. Däremot kan jag verkligen tycka om och uppskatta en kändis för deras tex musik,åsikter,hur jag uppfattar dem som personer. Men det gäller ju "vanliga" människor runt omkring också...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0