Njaa........ja vet int´ja....

Jomen asså...det här med lägenheten. Herreminguuud va jag tjatar,jag vet. Men den upptar (tyvärr) en stor del av min tankeverksamhet just nu.
Jag ringde idag. Va uppe dryg timme innan delefontiden började och satt o typ mådde illa för att jag va så nervös... Tanten VA jättesur. grinig. Inte tillmötesgående. hennes tonfall va typ "go fuck yourself". Och inga klara besked kunde jag få heller. Är tvungen att vänta till efter den andra augusti innan jag får veta,men tydligen så stod det några före oss i kön,som ännu inte lämnat något besked. Så...det är väl is i magen som gäller antar jag...

Det suger rätt hårt.

Just nu sitter jag och tittar på min fina Gry som bråkar/brottas/kastar runt med en nappflaskekork. Den är tydligen extremt besvärlig för att inte säga oförskämt irriterande,iuaf om man ska tro Grytans reaktion och frustration över den:P
Om en liten stund kommer min fina syster Tove hit. jag ska klippa till hennes hår lite och så ska vi göra en mumsig honung-aloe vera-inpackning. Lustigt det där, jag har tjatat om No Poo i snart två år nu tror jag,och NU plöstligt har syrran börjat med balsammetoden. Hm,kanske lönar det sig ibland att INTE tjata så mycket. Hon är trots allt min lillasyster med allt vad det innebär...(bla starkt behov av att säga emot mig till varje pris,oavsett om vi delar åsikt lr inte:P)

De senaste dagarna har jag verkligen känt mig tung till sinnes,men samtidigt glad över en massa saker,tex min fina bebis,min nya kofta,nya ljuslyktorna jag skaffat o annat smått o gott som gör vardagen och livet roligt. Tror det här med de fruktansvärda händelserna i Norge påverkar mig mycket också. Man börjar lixom ifrågasätta sin egen existens på ett sätt som inte kanske är helt sunt... Och det kan ju kännas märkligt att planera för livets bekvämligheter,lägenhet,middagsbestyr,koftor när känslan av undergång lixom nosar en i nacken. Men man MÅSTE ju. Det är ju så livet är,en skör balansgång i dödsskuggans dal. Ungefär så. Man kan ju inte sluta leva för att man är rädd för att närsomhelst sluta leva,vilken paradox lixom...

Nu ska jag förbereda svampstuvningen till kvällens middag -varma mackor!Ett litet stycke av livets goda:)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0