Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter
Apropå att klä ut sig; jag satte på mig Tuvas peruk och blev plötsligt 16 bast igen. Och det fick mig att få ångest som fan! Inte för att jag vill bli 16 igen, utan för att JAG FAKTISKT HADE SÅDÄR LÅNGT HÅR! Jag hade fan stans vackraste hår, lååååångt, svart, ingen jävla fjollig lugg. Metal som fan. Och det va ju sååå jävla vackert. På riktigt, asså jag va skitsnygg! Och nu har jag typ, eh...fyra cm tunt, glest och extremskört hår på skallen. Kommer det ens kunna bli långt igen? Känns tveksamt. Men jag måste hålla fast vid hoppet, för jag är inte jag utan mitt långa hår.
Och varför klippte jag mig då? Jo, för att jag va en ung flicka med stans jävla ångest, thats why.
Jag hade massa polare, en snygg(jo, han va det faktiskt) pojkvän som va HYFFSAT schysst mot mig. Och jag va destruktiv as hell. Jag sket i allt, på riktigt allt! Jag skolkade hela gymnasiet, jag rökte som en borstbindare (hur mycket röker borstbindare egentligen?), jag söp och levde rövare. Jag levde i nån slags satanisk drömvärld, där jag var mittpunkten,kärnan i mitt liv och min omgivning. Allt utgick från mig. Jag visade hänsyn till ingen. Inte ens min morsa ville ha mig hemma längre(vilket hon inte behövde heller, jag va aldrig hemma). På sätt och vis var jag nöjd med mitt liv, men väldigt,väldigt bitter. En sann pessimist med samma tankar om livet som en person som insett att den kommer dö nästa dag. Jag levde utan framtid och utan hänsyn till gårdagen. Det gjorde mig farlig, inte minst mot mig själv. Jag tyckte lixom att jag inte hade något att förlora.
Jag var elitistisk och nedlåtande. Förändringen kom en natt vid Skanstulls tunnelbanestation. Jag, min kille och ett gäng polare, varav några jag inte ens kände,och som va mycket farliga, stötte på en ensam kille i 25-årsåldern. Han slängde väl ett getöga mot oss då han skyndade mot spärrarna, (inte konstigt, vi va ju en grupp på kanske 10 svart-långhåriga personer i svarta kläder, skinnjackor,nitar -och hårda kängor. En av mina "polare" tände till, vafan glor du på?". Den unga killen blev skraj, svarade "ingenting". Dey hjälpte inte.
Mina sk polare misshandlade den här killen, sparkade på honom fast han låg ner. Det fick mig att må illa. Jag gick därifrån. Och därmed valde jag att vända ryggen åt den världen för gott.
Några veckor senare gjorde jag slut med min kille, träffade en ny och en dag stod jag där framför badrumsspegeln och såg på mig själv. På något sätt blev mitt hår en representant för allt det jag varit, inte ville vara längre. Jag lyfte saxen och kapade hela skiten.
Ångrade mig omedelbart, men då va det ju försent. Efter den gången har mitt hår varit på mycket god väg att bli långt igen, men jag har alltid klippt det. Vet inte varför, kanske är jag besatt av förändring.
Igår i peruken gav jag mig själv ett löfte om att försöka, åtminstone göra mitt bästa, att få mitt hår riktigt långt igen. Och fint, ett friskt hår.
I väldigt långt, väldigt trassligt hår.
Den svarta fågeln(skrämman)
Hur mycket betyder ens utseende för ens person, för hur man måt och känner sig? Jag skulle säga A LOT!
Kommentarer
Trackback
