kristinmandarin

nu på morgonen när jag lämnade Tuvafisen i skolan och såg hur flera av de andra barnen betedde sig där,särskilt pojkarna,tjafsade,knuffades,skrev och svor åt varann,så kom jag att tänka på just barn beteende mot varandra. Var kommer det ifrån? "Barn är elaka" heter det. Så fan heller anser jag!
   Jag ska berätta om en händelse som drabbade min lilla älskling för några år sedan,tror hon var tre år och gick på förskolan. Det var Lucia,och hon hade längtat i flera veckor,vi hade införskaffat ett fint lucia-linne,ljuskrona,ljus och rött sidenband. Hon hade övat sånger på dagis och hemma. Glad och förväntansfull gick vi i vintermorgonens mörker mot förskolan.
   Just detta år hade förskolans fröknar bestämt att luciafirandet skulle vara utomhus,vi föräldrar skulle stå nere på gården och luciatåget skulle komma gåendes ner från bakom knuten på huset. Det brann facklor och granris var stämningsfullt utplacerat. Efteråt vankades det saftglögg och pepparkakor.
   Eftersom det var en så kall morgon klädde jag på min lilla tjej ordentligt under lucialinnet,täckbyxor och regäl varm tröja. Det blev lite knöligt och bulligt men hon skulle hålla sig varm iaf! Sedan gick jag och lämande av henne bakom husknuten hos fröknarna och de andra barnen,och återvände ner till de andra föräldrarna för att tillsammans bed hennes pappa,mina föräldrar och syster invänta luciatåget. Så kom dom,sjungandes,och alla log,alla fotade...dom ställde upp sig bland facklor och granris och sjöng så det stod härliga till. Men en oroskänsla började växa i mitt bröst ,-jag kunde inte se min lillfis bland de andra barnen. Med småpanik i kroppen började jag febrilt se mig omkring,min mamma likaså...till sist bad vi några av fröknarna om hjälp...men nej,hon fanns inte där.
   Luciatåget hade snart sjungit sista sången och med tårar i ögonen sprang jag upp mot husknuten där jag först lämnat av henne. Men hon fanns inte där heller...eller? Jo där,bakom ett litet redskapsförråd,satt hon hopkrupen,fullkomligt förstörd,rödgråten och trasig. Min lilla Lucia,min finaste! Först förstod jag inte vad som hänt,men sedan kom det fram...några av de andra luciorna i tåget hade sagt att hon såg tjock ut i sitt lucialinne,med tröjan och tjockbyxorna under. Fy fan va arg jag blev,och ledsen! Och nu var ju allt försent...årets luciafirande var oåterkalleligt borta för evigt.
   "Barn är så elaka" fick jag höra sen, "det vet du ju,hur elaka barn kan vara". och jag känner bara att NEJ! Barn är inte alls elaka,jag var tamejfan aldrig elak när jag var liten,och min Tuvafis har alltid bara varit snäll och välvillig,känslig och mjuk. Så varför beter sig vissa barn såhär? Är det en avsaknad av en trygg,kärleksfull uppväxt? Utebliven bekräftelse som ger dessa barn behovet av att trycka ner andra? för jag vägrar tro att barn har det där i sig från start.