Det här med ungarnas kläder...
Familjens senaste tillskott, göllungen som fortfarande bara heter "lillebror", var ju lite mindre till växten än sina storasystrar, och alltså är nästan ALLA bebiskläderna vi har för stora. Inte LITE för stora, sådär som bebiskläder alltid tycks vara, utan mycket. Av en hel låda plagg kan han ha 2-3 stycken.
Vi gick således och köpte lite nytt åt honom idag,och åt Gry(Tuva ska få hem ny morgonrock så hon får hon med).
Och när jag stod där bland hyllorna med barnkläder slogs jag av hur svårt det är, som genusmedveten, att inte köpa könade kläder ändå! Jag tycker ju att jag klär Gry i regnbågens alla färger, väljer bort tjej-tjejigt (som jag ändå avskyr) och har fokus på klädernas bekvämlighet och funktion.
Trodde jag skulle känna likadant nu, med pöjken. Men nej. Jag DRAS automatiskt till pojkavdelningen! Väljer bort de starka klara färgerna, rött, lila, orange, rosa, till förmån för beige, brunt, vitt och blått.
Varför? Jag är helt förstummad, så att säga tagen på sängen.
Så slog det mig. Det är inte det att jag inte "kan" klä honom i samma färger dom Gry, det tar inte emot på något sätt. Men det passar lixom inte.
Jag AVSKYR fortfarande de typiska "killplaggen" i mörka färger (mörkt blått, grönt, svart osv) och tuffa tryck, och skulle aldrig nånsin ta på honom det,men jag väljer milda, mjuka naturfärger istället för de mer färgstarka plaggen.
På nåt sätt känns det mer som honom.
Samtidigt blir jag osäker; HUR ska jag kunna veta? Mina "val" kanske inte alls ÄR val, utan det könade, normativa undermedvetna som tagit sig upp till ytan?
Det förbryllar mig, och ändå känner jag att VAFAN SPELAR DET FÖR ROLL? Jag varken kan eller vill tvinga mig ett klä ungen efter samma grundtanke som jag klär Gry, bara för ATT liksom.
Och att fostra genusmedvetet handlar ju om så mycket mer än kläderna, även om kläderna spelar en stor roll i hur barnen uppfattas och bemöts.
En bajsstart på dagen
Migrän. Ständigt.denna.migrän. Och allt man vill är att lägga krypa under täcket och sooova. Men det går såklart inte, inte med en liten Gryta att ta hand om!
Idag blir det inga större äventyr, planerar för en fika på Espresso House i centrum, lite chokladkaka o en latte lixom.
Igår på hemvägen var jag in en sväng på Din Sko, och blev förvånad över att även de har KLACKSKOR för småflickor !! Varför i helvete då?! Jag blir så jävla trött, exakt VAD är det som klädeskedjorna inte fattar??
Här är ett par pumps:
Lite sunt förnuft räcker...eller?
Skrev lite på facebook igår ang barnkläder och genus. Påverkan och klädernas betydelse för hur barn bemöts.
Känns som jag tjatat om det en MILJON gånger, men sanningen att säga så spelar det inte någon större roll, eftersom det ändå inte är alla som förstår. Det handlar INTE bara om att tjejmodellerna (tex jeans och tröjor) är kortare/smalare/mindre än pojkmodellerna i samma centilong, utan även om färger, mönster, volanger och puffärmar samt material i kläderna.
Flickors kläder är gjorda för stillasittande lkar, lugna lekar. Lekar i dockvrån och lägga pärlplattor och trä pärlhalsband. Deras kläder är ofta i ömtåliga material, eller med ömtåliga detaljer. De är i ljusa färger där smuts och fläckar syns omedelbart. Byxorna är tajta och låga i midjan, vilket minskar fömågan att röra sig. Tröjorna är ofta ganska urringade i halsen, visar nästan magen ibland.
Pojkarnas kläder å andra sidan är i regälare material, de är lediga i modellerna, vilket ger en ökad rörelsefrihet.
Det uppmuntrar till rörliga och vilda lekar, springa, hoppas, klättra. Färgerna är ofta dova, tex mörkblått, grönt, brunt, grått etc. Färger där fläckar inte syns lika lätt.
Vidare har kläder för pojkar ofta "tuffa" tryck, typ racerbilar, spiderman eller andra superhjältar. Det är tuffa döskallar och rocknroll för hela slanten.
Eller "lilla farbrorn-stilen", dvs prydlig skjorta, slipover(vafan heter det så??), tom slipsar. De ser ut som små miniatyrer av pappa på golfbanan/kontoret/whatever. Mini-me lixom. Urk.
Flickplaggen har också två olika riktningar; istället för de tuffa trycken man ser på pojkavdelningen är det volanger, rosetter, gulliga kaniner/random gulligt djur, prinsessor och ja, prinsessor. Och puffärmar. Nämnde jag att tom. bodys för småtjejer ofta är lite "insydda"/figursydda i midjan?
Och så finns det motsvarigheten till pojkarnas Mini-me; -Lilla slampan. Dvs kortkorta tajta kjolar i typ lack (bla Kappahl är experter på slamp-kläderna), fuskpälsdetaljer, bling och kedjor, minitoppar och barn-BH-ar.
Vuxenkläder(för vuxna med jävligt kass smak -sa någon husvagn?) i barntappning. Urk igen.
Och barnen bemöts efter vad de har på sig, både pojkar och flickor. Ofta bedöms pojkar som busiga och tuffa, i sina "pojkkläder/färger". Genom att välja bort de könsstereotypa kläderna från de stora kedjorna (bland andra) ger man barnet fler möjligheter, man binder inte barnet till att vara "sitt kön", att "göra kön", så som barn gör, eftersom barn betraktar andra barn och vill göra likadant, vill passa in.
När barnet vet att "jag är flicka", och ser hur de andra flickorna ser ut och beter sig vill hon göra likadant. Också ha långt hår i prinsesstofs. Också ha rosa volangklänning (även om den är ivägen som FAN i leken). Och vara FIN, alltid FIN.
Det där är vuxna bra på att uppmuntra; inte "hej, vad roligt att se dig idag, hur mår du?" utan "hej, Ååååh har du fått en ny tröja, vad FIIIN den är!". Eller, vad FIIIN du är i håret!" Och ungen åmar sig och putar med bröstet. Och så börjar strävan efter att vara just FIN, att få höra de där orden från de vuxna, från de andra barnen. Och om orden uteblir? Då måste ju nåt vara fel!Vaddå, är jag inte FIN längre, duger jag inte??
Vårt samhälle är ett monster som konsumerar människor, män som kvinnor, och allra godast är barnen. Lättast att manipulera, lättast att forma. Och vi vuxna hjälper till.
Och är man inte vacker kan man inte vara lycklig, kan man inte hitta en partner, får man inget jobb(i många fall).
Och nya lagar gäller för varje sekel. "Såhär ska du se ut för att duga".
Lång,kort eller lagom, Smal tjock, nej kurvig. Det är finast att vara blek, nej solbränd!
Och vi följer. Vi formar oss. Och konsumerar. Vi gapar och sväljer hela skönhetshetsen med allt vad den innebär med hull och hår, och sen spyr vi upp skiten för att mata våra ungar med den.
Att börja vara medveten är en början. Att lära sig se och genomskåda. Se konsekvenser och samband. Att DU är en bra förälder spelar inte sådär jävla stor roll, eftersom ditt barn växer upp i det samhälle vi alla lever i.
Jag vill befria mina döttrar från könsrollen. Vill att de ska få vara sina egna, inte stöpas i samma form som alla andra flickor i samhället, ett samhälle där mannen är norm. Där kvinnor gör si och kvinnor är så. Skvallerkärringar och hysteriska kvinnfolk.
"Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor" heter det, men hur FAN ska man kunna ändra på dt faktum att en pojke ÄR en pojke?Operation? Jag förstår inte.
Det finns inga skillnader i män och kvinnors känsloliv eller beteende, det är en social process, en form de stöps i i samma stund man vet könet på ungen. Det sker undermedvetet, och det är det svåraste jävla skiten i världen att försöka värja sig. Det GÅR nästan inte, -vi är ju själva stöpta i samma form!
Pojkar och flickor fostras olika, de bemöts olika. Inte förrän vi är helt och fullt medvetna om det kan en förändring ske. Det kommer inte gå snabbt, KAN inte gå snabbt, men det MÅSTE ske.
Nej, nu skiter jag i det här!!!
Precis som jag trodde så funkar det inte alls med bloggutmaningen. Jag kan nämligen inte göra saker jag MÅSTE. (särskilt inte om jag egentligen inte måste). Jag känner mig oinspirerad och drar mig för att sätta mig med datorn, för att jag känner det där tvånget att blogga om ett särskilt ämne. Så nej, ledsen att göra er besvikna,men jag skiter i det här nu! Bloggar om sånt som berör mig just nu, i dena stund. Ingen färdig rubrik.
Gry ligger o sover nu, jag är lat och hungrig. Fullkomligt oinspirerad på alla plan idag egentligen....och ikväll har vi tvätttid, inte mycket skoj att se fram emot då alltså, utom möjligtvis ett par rena trosor....
Jag längtar efter at få sätta upp julstjärnor i fönstren redan nu, och på fredag gör jag slag i saken, om jag ens kan hålla mig så länge....;)
Igår köpte vi glögg tills på söndag då vi ska ha lite vänner över på adventsfika (jag planerar göra goda snittar o lite fler saffransbiscotti), en skitstark (21%!!!) glögg spetsad med rom(mums!), en vanlig starkvinsglögg o så årets Blossa, med kaffesmak(???!!). Blir spännande att se hur den smakar.
Hur vill ni ha eran glögg? Med mögelost o pepparkakor, annat tillbehöver? Varm eller kall? Hit me! (Jag e lite glöggnybörjare och ingen egentlig fantast så jag behöver tips och inspiration)
Läste att denna ska smaka bra med mörk choklad lr ädelost.....
Kärlek
Första inlägget i bloggutmaningen.
Kärlek alltså. Där finns det ju såååå mycket att skriva,för kärleken är oändlig,outgrundlig. Den finns i många former och skepnader. Kärleken till en plats, till musik, mat och minnen. Kärleken till ett husdjur eller till en klänning. Kärleken till sina barn(som är den största som finns). Och så till en(eller flera) partner.
Jag tänker skriva om min kärlek till min sambo.
Den är en gammal, skamfilad sak,och vi har båda två försökt göra oss av med den vid ett flertal tillfällen. Ibland nästan lyckats.
Vi träffades och började umgås i en rasande fart,dag och natt. Många slitningar uppstod, vilket jag skrivit om tidigare här i bloggen. Vi älskade och hatade varandra på samma gång. Kunde inte hålla oss ifrån varann. Efter fyra år blev det på riktigt.
Vi har alltid älskat varann, och bandet mellan oss har alltid varit, och är, så starkt. Obrytbart. Ingen annan kan förstå, och vi har blivit ifrågasatta mååååååånga gånger, alltför många. Och hur skulle någon kunna förstå?
bara vi vet ju hur hårt knutna vi är till varandra, trots att vi med näppar och klor ibland kämpat emot.
Och nu, fem år senare drygt, sitter vi här. Tillsammans. Ett barn tillsammans. En fin lägenhet,VÅR första, tillsammans. En framtid,förhoppningsvis, tillsammans.
Vi är så olika som två människor kan vara, men ändå funkar vi så jävla bra ihop. För att vi förstår varandra, och förstår att vi är olika.
Det är kärlek.
Om ideal och folks extrema behov av att uttrycka sig
Lady Dahmer skrev ett inlägg om ideal, dvs hur en kvinna ska se ut för att uppfattas som vacker av sin samtids stora grå massa. Hon bifogade två bilder, den ena på puman Marilyn Monroe och den andra på Viktoria Beckham.
Jag utgår från att LD´s syfte var att visa på hur ideal förändras genom tiderna (sen så ser ju idealkroppen olika ut beroende på var på jorden du befinner dig).
MEN genast var folk där och kommenterade, "Marilyn är vackrast, man SKA ha KURVOR tycker JAG" "Beckham ser äcklig ut". Typ. Har vi då inte lärt oss någonting? Inte ett jävla piss??
Och vafan är det med folks behov att att tycka upp sina åsikter i ansiktet på folk?
Jag är själv smal, har alltid varit, i princip, och till och med haft komplex för det. Jag tycker att en kurvig kropp som Marilyns är skitvacker, MEN jag tycker även att en smalare kropp är vacker. De är vackra på olika sätt. Och varför ska vi öht fokusera så på det yttre??
"Men bilderna på Beckham är såååå retuscherade, det är DET jag inte gillar", klagar kommentarerna. "På Marilyns tid retuscherade man minsann inte sådär mycket, då målade man som högst lite på det färdiga fotot".
Jaha? Och VARFÖR tror ni att det var så? Är folk verkligen så korkade att de tror att det beror på att det inte va lika VIKTIGT förr, att man minsann fick se ut som man ville(eller som man gjorde)? Då kan jag glatt meddela att SÅ ÄR INTE FALLET! Det beror endast på EN sak, och det är att man inte hade datorer på den tiden. Man KUNDE inte retuschera så som vi gör idag. Punkt.
Kvinnorna på Marilyns tid hade precis lika höga krav på sig, precis lika dåligt självförtroende, de fyllde BH-kuporna med vadd och hade vadderade gördlar för att se kurvigare ut. Följa idealet.
Och jag har läst flera av den tidens stora stjärnor som hade komplex över både det ena och det andra, och som garanterat hade retuscherats idag.
Så snälla människor, sluta vara såna förbannade fårskallar och tänk LIIITE längre innan ni börjar häva ur en små inbilska kommentarer!
Och idag är det mors dag...
Sådetså! Tuva påbörjar sin pappa-vecka idag,och således är det han som hämtar henne i skolan idag.
Det innebär att jag har något färre måste-göra och mer tid att softa...typ. Är vansinnigt trött så jag tänker inleda min dag med att passa på att sova samtidigt som Gry ska sova sin förmiddags-lur. Eventuellt blir det en sväng till (döööööötrista) Farsta Centrum på eftermiddagen,för att lämna in Johans iphone som han tappat i golvet och behöver få fixad (klant).
Igår satt jag o snokade i senaste numret av Cosmopolitan och jag kan säga att jag blev överväldigad över hur fantastiskt vidrig den tidiningen är (among els dårå). Förutom att den ständigt tjatar om hur man blir den perfekta kvinnan, sexig osv osv med kläder och smink, så stod där väldigt tydligt att man ska ge avkall på det man själv tycker om för att behaga sin partner (man då), för att behålla hans intresse och lust till en. Och det är PRECIS samma jävla skitsnack som man kan läsa på tex Familjeliv; sov naken istället för i din (bekväma) sovT-shirt(som du alltid brukar vilja ha) när ni knullat, eftersom den "döljer allt han älskar att se"(???). Vidare finns tips som "bär söta matchande mjukisdresser när ni hänger hemma(...)lika bekväma som dina urgamla basketshorts och ditt urtvättade slappar-linne". Även här handlar det alltså om att göra avkall på det man själv tycker om och är bekväm med för att behaga sin kille. Det finns ungefär en miljon andra exempel i tidningen på samma sak, och NEJ, det är verkligen inget nytt. Det är ju vad tjejmagasinen gör, vad dom vill få dig till; att göra ALLT som står i din makt för att bli så snygg,söt,sexig och knullvänlig som möjligt.
MEN förutom allt detta så reagerade jag starkt på vilken fruktansvärt UNKEN syn på män som tidningen signalerar.
Män är allitid kåta(det är hela tiden tjejen som uppmanas till att "bjuda till"), de vill alltid knulla.
Och så står det såhär "Vänta med de riktiga konfrontationerna tills ni har kommit hem, Även om han beter sig som ett stort barn är det ingen idé att förödmjuka honom genom att skälla ut honom in public". Vafan lixom?? Här är det som banligt så att MÄN är som STORA BARN som man måste ha typ ÖVERSEENDE med. Det gör mig spyfärdig.
Men det tar inte stopp där, nej Cosmo tipsar också om att man inte ska ventilera problem man inte är ute efter en direkt lösning på,ihop med sin kille, eftersom killar är "problemlösningsorienterade" och man bara kommer "prata förbi varandra".
Sedan ägnas en hel sida åt att ytterligare cementera fördomar om män, och jag tänker slänga in några av de påstående som finns att läsa:
"En mans ego är tätt ihopkopplat med hur det går på hans jobb"
För killar ska tex sms "ha ett klart syfte -som när ni ska ses eller när du kommer vara hemma"
"När män är på jobbet vill de störas så lite som möjligt för att kunna vara effektiva" (man ska alltså INTE ringa eller maila sin kille när han jobbar, då är man en "jobbig" flickvän)
Och så den gamla hederliga fördomen om att män inte klarar av hushållsarbete: "även om du blev riktigt förbannad på honom när han krympte din tröja i tvätten".
Och sen har vi alla de "manliga experterna" som uttalar sig ytterligare om vad män vill ha,hur män tänker,vad män tycker om -och inte tycker om. Blä.
Hela tidningen fullkomligt svämmar över av den här skiten, och jag blir på riktigt mörkrädd -är det verkligen SÅ HÄR jävla illa?? Ja, förmodligen. Är jag förvånad? Nej, egentligen inte. Men jag blir uppriktigt ledsen och uppriktigt förbannad.
Kroppsbehåring och rakning
Det här med att raka eller inte raka kroppen dårå...Känns lite uttjatat som bloggämne men samtidigt förbannat viktigt.
Bör man som kvinna raka sig, raka benen,fittan och under armarna? Bör män raka sig? Är man okvinnlig om man inte rakar?Ofräsch?
Jag tänker inte skriva ett långt inlägg,även om jag skulle kunna det. Jag rakar benen själv -ibland. När andan faller på lixom. När jag va yngre gjorde jag det regelbundet,ville inte vara hårig, ville vara perfekt. Alltid perfekt sminkad,lukta gott,aldrig dålig andedräkt,alltid snygg,alltid redo. Och hårfri, absolut hårfri. Minsta stubb va gräsligt,det förstörde,krackelerade,den perfekta ytan. Den skinande glansen som var jag. Pokalen i guld,trofén.
Men regelbunden rakning skadade mig, blev till irriterade hårsäckar. Jag levde i en ond cirkel, min egen fånge i jakten på perfektion.
Numera känner jag inte det där tvånget, oftast inte. Jag älskar dock känslan av slätrakade ben,att få raka dom,göra en bodyscrub med olivolja och lavendel och jag älskar känslan av mina lena ben mot varandra, mot täcket.
Under armarna behöver jag knappt raka egentligen,jag har så ljusa hårstrån och inte mycket alls, men rakar där kanske en gång varannan vecka mest för att det inte känns lika svettigt då,känns fräschare.
Egentligen har jag inte reflekterat över det där med fräschheten, varför det skulle vara eller kännas ofräscht med hår. Tycker jag ens det egentligen? Jag upplever det mer som en fräschare känsla tror jag, mendet har nog med vana att göra...
Och så fittan då. Rakar jag den? Ja,det gör jag,och skälet till att jag gör det numera (när jag va yngre var det perfektionen som va anledningen) är helt bizarrt, på riktigt,och ni lär tycka jag är helt vrickad. Kanske är jag det också...;)
Här kommer det: har ni sett filmen Shining, som bygger på Stephen Kings roman The shining? Där finns en scen då unge Danny går in i ett rum på hotellet och nästan blir strypt av en rutten (död) kvinna(naken). Även Jack,pappan (Jack Nicholson) hånglar loss med den döda kvinnan i en annan scen, där hon först ser ung och levande ut, och sen förvandlas hon till en rutten kärring i hans armar.... Nåväl, den där kärringen är anledningen till att jag rakar muttan. Jag har nämligen alltid tyckt(sen jag såg filmen i unga år) att jag ser ut som den där kvinnan med riktig muff därnere... Helt sjukt,jag vet, men jag kan lixom inte komma över det. Kan ju ha att göra med att jag e så smal också, kroppen blir mer lik då... Dock tror jag att det skulle kännas annorlunda om jag va kurvigare. Då skulle jag gå från "ruten-kvinna-i-the shining till Moder Natur. Typ.
Egentligen störs jag inte av hårväxten som sådan, och jag störs heller inte av stubben som växer ut mellan varven,men det är just synen av mig egen lurviga muff i spegeln som stör mig....en blick och jag hör gensat den ruttna kvinnans kacklande skratt....hua.
Frågor på det, någon?
Förlåten om du flashar boobsen?
I ett klipp från Aftonbladet "Oj,vilken vecka" diskuteras den brasilianska reklamfilmen med Gisele Bündchen som fått stor uppmärksamhet, inte minst från feministiskt håll.
Förutom att jag tycker själva reklamfilmen är vidrig, sexistisk och framförallt meningslös (är det bara jag som inte riktigt hajjar grejjen?) blir jag rätt illa till mods av programledaren (vet inte vad hon heter, och Google ville inte hjälpa till) inleder det hela med ett typ "asså guuuuuuud Gisele,hon e sååå jäääääävla snyyyyygg!", hon verkligen tjatar om det med hög avundsjuk-tjej-röst. Om hur perfekt Gisele är. Och snygg. Och perfekt. Och sa jag snygg? Alltså, att Gisele e snygg?
Och SJÄLVKLART ska man ju som man förlåta sig flickvän om hon kommer i underkläder och ett hej-kom-och-sätt-på-mig-uttryck/kroppspråk. Och lika SJÄLVKLART är detta helt rätt sätt att gå till väga, helt rätt inställning, jadå. Det gäller ju att använda sin kvinnliga charm (eller brasilianska i dett fall). Det är ju bara gulligt. Och HUR kan man som MAN bli sur då, och VAD är det som feministerna (läskigt ord det där) reagerar så starkt på, överdriver dom inte lite nu?
EN kvinna(den enda f.ö.) och EN man i panelen tyckte detta va fånigt,för att inte säga befängt. Den andre mannen tyckte att JA, självklart är detta rätt sätt att gå tillväga, bara gulligt och charmigt. Progrogramledaren höll med.
Är det bara jag som får spykänslor av det här klippet?
Ånnli får jooo!
Jorå, här kommer minnsan en liten uppdatering innan vi drar iväg på middag (som jag absolut inte har ork till egentligen) Jag har precis tagit en lång dusch, ocm:at och blitt riktigt varm o skön.
Gry sover och för stunden är allt lugnt. Jag har fått Mia Skäringers nya bok av Johan, har bara hunnit en liten bit men det är samma koncept som i "Dyngkåt och hur helig som helst". Jag gillar dock henne massor och tycker hon är gripande i boken, i all sin enkelhet lixom.
Blev skitsne förut,eftersom en paketavi dök upp (mina JESSICURLprodukter),men när jag skulle hämta ut paketet visade det sig att inget paket kommit ännu. Tydligen skickas ibland avin ut "för tidigt"(???). Nåväl, eftersom mitt humör e rätt pissigt idag så blev det INTE bättre kan jag lova...*bitter*
En rolig sak va att Gry på vägen hem från affären fick prova att gunga för första gången:) Hon tyckte nog det va rätt konstigt men skrattade massor!
Glad Gry i gungan
Jämställdhet,mode och funktion
Och när jag ändåhåller på o snackar jämställdhet; satt igår på tåget in mot stan med en Metro i näven (lite wow-känsla där, va sjukt länge sen jag läste Metro), och mina ögon föll på en annons från nån sportbutik och vinterkängor. Nu har jag redan skor inför vintern, men dom där kängorna såg ju sååååå myciga ut. Varm,lurviga....-och i damstorlekar. Och som alla vet går damstorlekar endast upp till MAX strl.41. MAX. Och jag har 41-41,5.
När jag gick i högstadiet och mina fötter va i ca strl 38 va jag nöjd. Mina fötter va ju normala. Som alla andras. Sen började jag växa på längden,och fötterna med mig. Vid strl 39 tyckte jag det räckte. Storlek 40 kändes INTE okej och ja...strl 41. Jag är iofs 1,80 lång så långa fötter är inget märkligt i sig, men jag skämdes.
Och värre var att jag inte längre kunde hitta snygga skor. Hur många jävla gånger har jag inte stått där i skobutiken och ba "Shiiit vilka snygga skor, dom MÅSTE jag ha!", bara för att upptäcka att Nej,tyvärr,nej,tyvärr, dom här skorna passar inte. Inte ens om jag har TUR och skorna FINNS i strl 41 är det säkert dom passar. En del skomodeller funkar bara inte. Och det gör mig ledsen, jag som älskar skor. Att behöva välja bort bara för att skorna inte ens tillverkas i min storlek känns förnedrande.
Min kille har motsatt problem. Han är 1,63 lång med små fötter. Han har såna där helt fantastiskt vackra föter,rent estetiskt alltså. Smala, små (kanske ca strl 39). Och långt ifrån vad man kanske skulle kalla maskulina.
Och han kan inte hitta skor. Inte på herr-avdelningen, inte en chans. Som tur är använder han mest modeller som finns i alla storlekar. Typ Dr Martens, Converse... Men OM han vill köpa "herrskor", typ finskor, så uppstår direkt problem. Han passar inte in i mallen för manligt. Vaddå??DU kan inte vara MAN, för MÄN har SÅ HÄR STORA FÖTTER. (Samma med kläder förstås). Och samma för mig. Hur jävla förnedrande är det inte att,som när jag skulle köpa mina Converse senast, sitta i butiken och killen som jobbade i butiken skakar på huvudet åt en och ba "eeh, du måste nog ha HERRMODELLEN". Man är lixom ingen riktig kvinna. Inte tillräckligt tjejig, tillräckligt feminin. Min mammas arbetskamrat har en dotter på ca 17 bast som har storlek 43 i skor. För henne är det KÖRT. Hon kan aldrig hitta snygga skor i vanliga butiker,alltid anvisad till "herrsidan". Inte så kul när man är tonåring och vill ha samma skor som kompisarna...
NU kanske just det här med skor och skostorlekar är en miniproblem jämfört med alla andra problem vi tampas med på vägen till en jämställt samhälle, MEN jag tycker det är ett stort problem. JAG tycker det är viktigt, inte minst för att jag själv är drabbad av denna orättvisa.
Att göra mallar på detta sätt för vad som är manligt respektive kvinnligt känns extremt jävla orättvist, och passar du inte in i mallen, dvs kommer i en viss storlek (vare sig det gäller kropp lr fötter) så är du ingen riktig man, ingen riktig kvinna.
Snygg sko som bara finns upp till storlek 40.
Könsroller
Deltog i en diskussion igår hos Lady Dahmer och kände att HERREJÄVLARNS va trött jag blir! Jag möter dagligen, DAGLIGEN, människor som ÄR EMOT jämlikhet. Eller, dom tror att jämlikhet betyder något så enkelt som ATT KVINNOR SKA VA LIKA MYCKET VÄRDA SOM MÄN", och säger saker som "men MIN man behnadlar iaf mig på ett bra sätt, med respekt", ofta följt av ett "han får mig att känna mig trygg och speciell, uppvaktad och älskad". och jag ba känner att nä, nu pallar jag inte mer. Nu skiter jag i att försöka få folk att fatta. För människor VILL ju tydligen inte fatta, och hur många gånger man än försöker förklara något, banka in något i skallen, få att förstå, så reduceras alla mina försök till "men JAG blir iaf inte illa behandlad", eller "så du menar att bara för att JAG GILLAR att bli uppvaktad, eller få känna mig KVINNLIG (vafan innebär det egentligen??) så ÄGER min kille mig??"
Och så är man lixom tillbaka på ruta ett igen. Jag förstår att förändring tar tid, att den kanske tom måste få ta tid. Och människor är vanedjur,det är därför vi bevarar urgamla traditioner utan att ens reflektera över VARFÖR vi gör det.
Hur många morsor (och farsor, mest mest morsor) ser jag inte dagligen som fullkomligt dränkt sina små "prinsessor" i rosa gulligull, volanger. Små barn som knappt lärt sig gå som tultar runt i höftskurna,tajta,figursydda jeans,små toppar som visar deras runda små barnmagar. Och de små barnen koketterar, har redan börjat lära sig hur de ska röra sig,för att omvärlden ska tycka de är söta. De fladdrar med ögonfransarna, lägger huvudet på sne och handen på höftn. Ungefär.
Det får mig att må illa. Stackars barn, de har inget val. De drillas och slussas in i vårt könsnormativa samhälle utan minsta chans att värja sig. Och jag vet ju, att det där är bara början. Sen kommer skolan med alla förväntningar, och tonårstiden, åh herregud!
Och jag vill rycka tag i dessa föräldrar, se dom i ögonen och skrika "stopp!ser du inte vad du gör, vad du förstör?" Förstår ni inte vilken otjänst ni görr era barn, pojkar som flickor?
Det snackas en massa jävla skit om att "jamen det ÄR ju en flicka, så måste det väl få vara?Det måste väl få synas? Hon äääääälskar rosa" osv. Och jag bara frågar mig, VARFÖR är det så viktigt att bevara dessa könsroller, bibehålla bilden av små flickor som söta, väna,lugna och pojkar som busiga,bråkiga,högljudda och äventyrliga? Vad är det som man så våldsamt vill försvara, som känns så viktigt att bevara? Och jag hör människor säga att "jamen, ska det inte FÅ FINNAS något manligt och kvinnligt alls,tänk vad tråkigt allt skulle bli".
Kvinnor vil känna sig omhändertagna, omhuldade, skyddade, uppvaktade. De vill ha notan betald,mannen ska hålla upp dörren, dra ut stolen för en osv. För att det "är tradition". Och DET måste väl ändå vara en av de mest korkade förklaringar som finns, att det är TRADITION. Då kan man rättfärdiga precis vilket beteende som helst. Och vi kommer aldrig, ALDRIG, komma ens i närheten av ett jämställt samhälle, så länge som dessa tradiotionella syner bevaras, av män OCH kvinnor.
Jag blir så trött.
Kvinnan och könet
Anaiah skrev ett blogginlägg idag om kvinnlig orgasm och könet. Ett viktigt ämne,och inte ett helt ovanligt diskussionsämne heller. Många är väl de löpsedlar och tidningsartiklar som behandlat detta ämne,men lik förbannat så är Kvinnans Orgasm,lr kanske bristen på densamma, fortfarande ett problem.
Jag började redan som mycket ung flicka onanera, jag minns att jag tx blev sexuellt uppheetsad av nån gammal faktabok som visade en illustrerad bild på en man och en kvinna som hade samlag. Även en bild på två knullande zebrorr, där man såg liiiiite av zebrahannens kuk. Hahaha, sjukt kanske att jag skriver om det här, men min poäng är inte min eventuellt udda sexuella läggning, utan att man föds med sin sexualitet, sin lust,och den lusten är påtaglig redan i ung ålder. Små barns händer som hittar det där extra sköna stället att pilla på. Helt naturligt.
Eller,det borde det vara. Men det är det inte, inte för flickor. Och är det då konstigt, att i en värld där mannens behov ständigt kommer före kvinnans, och där allt utgår ifrån mannen, att kvinnans sexuella behov och njutning komme ri skymundan. Vi flickor får ju redan som små barn lära oss att passa upp på pojkarna, vara till lags, vara vackra och uppfylla pojkarnas minsta begär. Hur ska vi då kunna lära oss att prioritera oss själva, vår egen njutning?
På artonhundratalet drabbades kvinnorna av "hysteri". Detta innebar att kvinnorna drabnbades av ångest, svimningsanfall, och ända in på 1900-talet så var hysteri en benämning på det som idag är psykisk sjukdom, vilket man ansåg vara något som bara drabbade kvinnor (självklart, vi är ju det svagare könet. Män som drabnbades av samma symptom ansågs utarbetade och slitna efter för mycket arbete och ansvar). Man tyckte kvinnorna helt enkelt skulle "skärpa till sig".
Kvinnorna var mycket kuvade, rastlösa hemmafruar som inte hade något liv förutom att vara en god hustru ungefär...
När jag för några år sedan läste historia fick jag reda på en rätt rolig (eller, egenligen mest tragisk) grej angående de Hysteriska Kvinnorna; nämligen att man trodde hysterins kärna/orsak sitta i livmodern på kvinnan, och därför blev kvinnorna läkarundersökta (av män då, fanns bara manliga läkare). Lälkarna kom då på (fråga mig inte hur) att man kunde "lätta på" hysterin genom att "undersöka" kvinnans könsdelar....Ja ni hajjar ju vart jag vill komma,även om jag mest svamlar.
Läkarna gav alltså de hysteriska kvinnorna en regäl jävla orgasm, varpå ångesten lättade. Om läkarna fattade vad de gjorde lr inte vet jag inte, men jag kan garantera att det psred sig som en allmän behandling av just hysterin...
Dessa kvinnor hade alltså, förutom ett trist,innehållslöst liv och rollen som upppassande hustru och mor, en väldigt undertryckt sexualitet. Kanske hade de aldrig upplevt en orgasm innan.
Jag tycker inte sex är en rättighet, men sexualiteten och rätten till åtminstone sex med sig själv tycker jag man har,och jag tror inte att anledningen till att så otroligt många kvinnor har så svårt att få orgasm är att kvinnans kropp är så förbannat komplicerad, eller att kvinnor överlag HAR svårt att få orgasm,rent fysiskt. Nej, jag tror, ÄR ÖVERTYGAD OM, att det är ytterligare en bieffekt av vårt ojämställda samhälle, där manenns behov kommer före kvinnans,där kvinnans sexualitet och lust fortfarande är belagd med skam.
Att vara tillgänglig.
Låg och tänkte på det här med att vara tillgänglig som tjej, när jag skulle sova igår. För det är ju knappast nån nyhet att vi brudar fått lära oss det,att vara tillgängliga,vackra,för männen. Samtidigt som vi ska vara madonnan,den oåtkomlige. Den oskuldsfulle.
Och GUD va jag ville vara just det när jag va yngre, vacker, åtråvärd. Men av någon anledning va det aldrig vackert ens när någon faktiskt såg åt mig. Det va smutsigt och fel. Jag vet inte hur många gånger i min väldigt unga tonår jag har låtit mig bli kysst,låtit mig bli tafsad på, för att vara till lags, för att jag inte vågade säga nej för JAG BORDE JU VARA GLAD ATT NÅGON VILLE HA MIG. och jag grät ibland,för att det kändes så fel. Och ändå, ÄNDÅ, ville jag fortsätta vara den där vackra som fok ville ha. Även om jag aldrig va det,för jag va en ful ankunge. Åtminstone kände jag mig så.
Och när jag hade min första riktiga pojkvän va jag flickvännen,slampan bara för honom. Jag visste precis hur jag skulle vara vacker,porrig,hur jag skulle röra mig,tala, suga kuk och röra mig på alla fyra. Till och med hur jag skulle gråta. För inte fan att det funkade att ens i sina allra lessnaste stunder storböla med snoret rinnande. Då skulle jag ju bli FUL!
Och jag har aldrig sen jag blev tonåring kunnat vara bara vän med en kille. Jag har TROTT ibland att vi varit vänner, och jag hade till och med en killkompis i flera år som jag älskade som en bror,och han kallade mig för sin syster. Tills han plötsligt en blöt kväll kysste mig,tafsade. Och jag lät honom. För att inte väcka förtret,för att vara omtyckt.
det har alltid varit så jävla viktigt att vara OMTYCKT. Det viktigaste av allt. Och jag har sett den smutsiga sidan av så många männsikor,framförallt då killar,att jag nästan gett upp hoppet om att världen kan vara ren och vacker.
Polare till min nuvarande kille som kommit fram på krogen och sagt att "fan,om inte han va min polare skulle jag knulla dig så jävla hårt". Jaha. Tack lixom.
Och nu när jag är vuxen,har min familj,så VILL jag ju kunna vara bara vän med en kille också, inte känna att jag måste vara vacker, och sådär tillgänglig-men-ändå-inte.
Och jag vill lära mina döttrar det viktigaste av allt: att man inte måste vara vacker. Inte måste vara tillgänglig. Inte måste vara madonnan heller. Att man ska följa sin egen vilja och sina egna lustar.
Men att lära någon allt det här är svårt,särskilt när jag själv fortfarande jobbar på den biten.
Och så det här med genus...
jag är intresserad av genus. En genusvetare på lekskolenivår. För jag kan ju inte så mycket,men jag försöker tillgodogöra min information så gott jag kan. Och jag är källkritisk som alltid.
Anledningen till att jag inte skriver om och debatterar/argumenterar för genus här i bloggen (för jag gör det i verkliga livet) är att jag är lat. och ilsken. Jag förstår alldeles utmärkt vikten av det,men jag pallar inte att gång på gång stånga skallen blodig i mina försök att nå fram till människor. För när det gäller genus är folk fan dumma i huvet. Blinda. Dom väljer att vara blinda,för dom är så jävla förbannat trygga i sina könsroller.
Här hemma är det jag som har mest fokus på barnens uppfostran,ur genusperspektiv och övrigt också. Johan är intresserad och delaktig,men inte på långa vägar lika medveten,lika påläst som jag är.
När jag förklarar varför vi inte ska lägga fokus på barnens prestationer med ett "va DUKTIG du va nu" utan förklrara och ger honom verktyg till att bemöta annorlunda,tycker han oftast det är fånigt. Detsamma gäller utseende och varför jag inte vill fokusera på det.
När vi pratar genus förstår han noll och han kan häva ur sig de mest mansgrisiga kommentarerna, typ "jamen alla kärringar skvallrar ju", lr "tjejer KAN inte vara tre" osv osv. Så jävla idiotiskt. Och när jag förklarar att det där är,om det är sant,ingenting biologiskt utan vi är alla produkter av vårt samhälle,vår fostran och omvärldens förväntningar och normer,så fnyser han bara. Kommer jag med fakta i form av undersökningar så säger han bara "undersökningar kan visa fel". Jag ger mig inte,jag är noga och han förstår till viss del. Men sen gillar han att driva med mig också,och retas. och ibland tror jag han förstått,för att i nästa stund förfäras av ett " rosa är en tjejfärg". Typ.
Och folk runtomkring mig,på öppna förskolan,i mataffären,på gator och tog,är alla blinda. De lever med skygglapparna på,fattar noll av genusvetenskap,vill inte fatta, och det får mig nästan att bli tokig av frustration.
Jag har inga problem med att argumentera för min sak,även om jag kan bli så pissed off över alla idioter att jag nästan börjar gråta, men jag pallar fan inte att gång på gång upprepa mig,upprepa samma ord,när det ändå inte går in.
En som pallar (beundransvärt nog) är Lady Dahmer,så jag hänvisar glatt till hennes blogg;)
.
