kristinmandarin

Jag tycker det är ett fantastiskt initiativ! Och jag tycker att det är så otroligt jävla viktitg att bry sig, att fortsätta vara människa. Värna om andra.

De hemlösa kanske inte upphör vara hemlösa, narkomanerna kanske inte upphör missbruka, MEN det är åtminstone någon som bryr sig!

När jag va tonåring hängde jag ofta i stan, åkte tunnelbana ofta etc. Ung punkare som jag var kände jag mig inte som att jag hörde till "massan", utan valde att stå utanför(med bekvämt avstånd till mammas tak över huvudet lixom). Jag träffade på många pundare, tiggare, uteliggare och brukade snacka med dom. Ibland i nån timme lr två, och fick en inblick i deras liv, deras livsöde. De flesta va trevliga, även om vissa var så pass trasiga i skallen efter åratal av missbruk att de inte riktigt visste var "gränsen gick".

Jag minns att omgivningen ofta brukade titta på oss med avsmak i blicken. De såg ner på mig och på människan jag var inbegripen i samtal med, det syntes.

När jag blev äldre och vuxen slutade jag prata med pundaren på tunnelbanan, reste mig och gick om någon kom fram och började snacka. Såg förbi uteliggaren på gatan -som om han(ibland en hon) inte fanns.

Varför? Jo, jag orkade inte. Kände mig hjälplös. Ville inte att dom skulle röra vid mig med sina "skitiga händer".

Och nu då? Nu har jag tagit ytterligare ett steg. Utvecklats. Jag är inte längre något barn som tycker det är lite "häftigt" att snacka med världens avfall. Som gärna provocerar omgivningen genom att sitta i samtal med främmande pundare på tunnelbanan och fötterna på sätet. Som delar med sig av sexpacket folköl till alkisen på parkbänken.

Jag är heller inte längre den avskärmade personen som vägrar möta blickar, som vänder bort ansiktet och visar med en tydlig min av avsmak att jag inte nedlåter mig att så mycket som låtsas om att det är en människa som står där i skitiga kläder och sorgkantade naglar.

Jag SER nu. Jag är trevlig, jag kan svara. Jag kan säga att jag inte har några pengar på mig (vilket alltid är sant!) istället för att se bort, inte låtsas om.

Tänk att vara en person som ingen ser, som ingen pratar med! Som att leva i en annan dimension.

Att vara osynlig, ovärdig,oönskad...

Det är vår förmåga att värna om varandra som gjort att vårt släkte överlevt. Vår förmåga till empati och medkänsla som skiljer oss från (andra) djur.

Så vad blir vi om vi förlorar, gör oss av med, den förmågan? Slutar bry oss om andra än oss själva eller våra egna intressen? Slutar känna empati. Upphör vi då vara riktigt mänskliga? Ja, jag tror det.

Det är inte survival of the fittest som fört oss dit vi är idag, det är vår mänskliga förmåga att ta hand om varandra, hjälpa de svaga. Och utan den förmågan är vi INGENTING.

Är vi så bekväma, så säkra i tron om att ingenting någonsin kommer drabba oss? Att personen vi ser där på gatan i själva verket inte är en riktig människa, utan någon reducerat till något mindre viktigt, mindre värdefullt?

Jag uppmanar alla att tänka om, tänka till lite extra, och jag uppmanar er att bidra till Apans projekt, alt dra igång ett eget. Inte för att sova gott om natten, eller för att kunna svulla julbord med gott samvete, utan för att det helt enkelt är vår plikt som människa att värna om varandra.

Annars är jag rätt övertygad om att vårt samhälle i sin oavbrutna utveckling mot att bli mer och mer egoistiskt till sist kommer gå under. Till slut.